Att ha en kronisk sjukdom som fibromyalgi tar verkligen ut sin rätt, särskilt när man har massor av andra saker samtidigt som jag. Det ökar och minskar men det försvinner aldrig, åtminstone inte för mig. Just nu måste jag säga att det är lika illa som det någonsin har varit. Min smärtnivå har drivit ner mig så djupt att till och med min positiva syn lider. Jag är så trött på att vara sjuk.
Min enda flyktväg är sömnen jag får men nu förvränger smärtan mina drömmar och jag kan inte ens fly därifrån. Jag vaknar så öm att jag vill skrika bara för att röra mig. Jag är lika trött när jag vaknar som jag var när jag gick och la mig. Lättnaden verkar undkomma mig nuförtiden.
Motionera mer, är det som de säger. De har ingen aning om hur svårt det är att göra när varje rörelse får dig att vilja rycka till av smärta. När man går någon sträcka alls känns det som om ryggraden bara ska falla sönder och falla sönder. Jag gör vad jag kan, jag går korta sträckor, jag gör benlyft i min stol, men det är svårt. Jag önskar att andra kunde förstå hur svårt det är.
Gå ner i vikt. Jag försöker, jag gör det verkligen. Utan att kunna vara så aktiv som man behöver vara är det väldigt svårt. Jag vet att min vikt, som jag gick upp efter att jag blev sjuk, gör det värre. Det försämrar också min självbild, vilket inte hjälper alls. Jag önskar att jag kunde gå ner i vikt och jag försöker hårt, men det är en långsam process att känna som jag gör.
Ta dina mediciner. Jag gör det, jag lovar att jag gör det, precis som de säger åt mig att göra, men det hjälper inte tillräckligt. Jag har saknat dem och jag hade tur som inte tillbringade dagen hopkrupen i en boll på golvet, så jag vet att de hjälper, men de gör inte tillräckligt. Det måste finnas något där ute som kan hjälpa mig att få tillbaka mitt liv.
Depression? Visst, jag kämpar med depression. När det inte finns en enda del av din kropp som inte gör ont hela tiden, kan du också vara deprimerad. Jag tror att de av oss som fungerar med detta är mycket starkare än vad folk ger oss cred för.
Jag kan inte ens äta utan att uppleva symtom. Jag äter något, det får mig att springa på toaletten. Det finns inte en aspekt av livet som fibromyalgi eller mängden av samexisterande tillstånd inte berör. Vad som helst, det finns en negativ effekt som följer med det.
Symtomen matar varandra, vart och ett gör att de andra blir värre. Jag försöker vara positiv. Jag vet att detta kommer att gå över och att jag kommer att må bättre, men även då kommer jag inte att må bra. Jag har mina bra perioder men även då finns det fortfarande den ständigt närvarande smärtan, depressionen, magproblemen etc. Ändå finns det bättre tider när jag kan göra mer och njuta mer, men vad gör jag under tiden?
Jag blir utmattad, fysiskt, mentalt och känslomässigt. Jag tappar hoppet om att det finns bra dagar framför mig och att lindring kan hittas. Jag får inte låta mig själv bli så, jag måste alltid tro att det finns hopp, men just nu är det svårt.
